I mitt huvud
Något fruktansvärt har hänt där jag bor.
Alla dom där känslorna som man väl hade gömt någonstans där man trodde att man skulle slippa se dom igen, dom känslorna, dom kom upp igen. Det känns som att tappa tungan och man känner hur ett hål, som gärna har färgen svart, bildas precis nedanför halsen. Ett lidande som egoistiskt nog sträcker sig 4-5 år tillbaks i tiden.
Men så tittar man upp och ser precis det som man behöver se. Mamma. Hanna. Vänner. Texter. Och alla gör så rätt, trots att dom säger att dom inte vet hur dom ska göra. Jag försöker säga till alla att allt dom gör är så bra.
Hanna och jag tar hand om varandra. Vi kramar, pussas, håller i varandra, byter blickar, är starka. Jag vill säga till alla o vara starka tillsammans.. Att vara nära hjälper så jävla mycket.
Jag tänker på er kille och er familj jättemycket.
Hjärtat! Du är underbar det ska du veta. Ingen förtjänar det ni har och får gå igenom. Du är guld för mig. Vi klrara allt Hanna.
Det hjälper att vara tillsammans, och få sörja. Det var orättvist. Och fel. Helt totalt fel. Alla tankar till familjen Wååk. Och Linus, jag saknar dig.
