Emma & Hanna

Jag tycker så himla synd om alla de som är upp mot 80-90 år, som är ensamma och bortglömda. Igår var det inte mindre en tre stycker 80+ som helt plötsligt började prata med mig och berätta om hela sina liv.. Det var ganska sorgligt, inte bara för att de påpekade det utan för att man verkligen såg och hörde att det menade vart enda ord de sa. De sa att de var så ensamma, ingen av släktingarna brydde sig längre, ingen ringde i telefonen, ingen ringde på dörren. "Det är inte kul att vara gammal" var det sista en gubbe sa till mig innan han sa hejdå och gick iväg till sin buss i mörby centrum. Och jag tror honom, varför ska vi bli gamla egentligen? Det är bara onödigt, ingen vill ju sitta hemma och vänta på döden i 20 år liksom. Kan man inte bara dö vid femtio? Eller okej kanske lite senare, men innan det går så långt att ens liv knappt är värt att leva.. Jag tycker synd om de gamla människor som faktiskt mår såhär. Alla kanske inte gör det, men det känns som om det var något typ av tecken när tre personer på samma dag berättar om sina liv och sedan beklagar sig över att de är gamla och säger att det inte är kul.. Jag blir ledsen. Jag vill aldrig bli gammal, isåfall dör jag hellre ung och lycklig, i alla fall om det är om det verkar att vara gammal. Ursäkta mig för mitt lilla utbrott, men jag blev verkligen rörd av allt som hände igår:/

När jag och Jessica satt och pratade om alla de här gamla människorna tänkte vi att det kanske verkligen är ett tecken. Ett tecken på att vi som fortfarande är unga ska ta vara på det och leva livet? Inte vet jag, men det tänker i alla fall jag göra. Vill inte sitta där när jag är 80 år och säga "varför slösade jag bort så mycket av min ungdom?" eller något liknande.

Nu ska jag iväg till täby centrum med mamma och kolla present till min lillebror, sedan bär det av hem till Jossan för förbereding och tilltaggning! Ikväll är det ju party som gäller!! Skriver när jag är hos Jos.
puss påer.
Emma